Det finns bara en sak att säga: Tack som fan för allt, #11

Blogg, Hockeyallsvenskan

”Och så Hasse Hansson förstås…”

Otaliga är de gångerna som jag upprepat den frasen när nummer 11 har kommit på tal på vår redaktion. Den har liksom bara ploppat upp när hans namn kommit upp till ytan.

Frasen är, för er som inte vet, hämtad ur Café Bärs när Jocke (Johan Petersson) ska presentera sina Bajenpolare och avslutar då alltid med Hasse Hansson.

KIK:s egen Hasse Hansson är ju som ni alla vet Fredrik ”Hasse” Hansson.

Född i Limhamn, hockeyfostrad i Limhamns HK och Malmö Redhawks.

För tio år sedan kom den då 23-årige Hansson till KIK från Tingsryds AIF inför säsongen 2011/2012.

Sedan dess har det blivit tio säsonger i den gröna tröjan (med en avstickare på sex matcher till Pantern 13/14).

Det är i KIK och Kristianstad som han har upplevt sina största stunder.

Det är här han har stångat sig blodig för att föra upp stans hockeylag i landets finrum – och det är här han har rotat sig, blivit sambo och skaffat familj.

Det blev 469 matcher i KIK-tröjan och han är också tidernas poängkung i klubben med sina 406 poäng.

Nummer 11 är med andra ord en av klubbens störste spelare genom tiderna – kanske den allra störste.

 

Därför är det med en smula vemod och tomhet som jag skriver de här raderna.

No more ”Hasse” Hansson i KIK. Aldrig mer ska man få spontan-utbrista den där frasen igen.

Eller jo, kanske, om vi snackar gamla hockeyminnen någon gång i framtiden. Då ska jag bannemej dra den igen.

Men helt plötsligt känns det bara som att det aldrig kommer att bli som förr igen.

För mig har KIK:s allsvenska jakt personifierats av ”Hasse”.

Det är han som varit ansiktet utåt och som har tagit de verbala smällarna med oss när det har blåst snålt och det inte har gått som klubben och laget önskat.

Det är han som har knutit nya nävar inför varje säsong samtidigt som nya spelare och nya tränare kommit och gått.

Aldrig sur, aldrig tvär. Bara rak och korrekt.

Och tillgänglig.

Inför den här säsongen försvann hans parhäst Fredrik Lindblom.

Och nu tackar även den andra halvan av bröderna Skägg för sig.

”Nu får fan någon annan ta över,” sa han med gråten i halsen i går.

Ja, vem fan då, undrar jag.

Det blir inga lätta skor att fylla, det ska gudarna veta.

 

KIK-tränaren Mikael Gath strödde också lovord över sin kapten efter gårdagens avskedsmatch.

”Man ska veta att Hasse är den som har gjort  att vi har haft så bra stämning i laget, han har lett oss i den riktningen. Vi har en god träningskultur och en sinnesstämning bland spelarna där man alltid känner sig välkommen. Alla är glada och pigga och det är också det som ”Hasse” står för. Det har varit ovärderligt under en lång tid i den här klubben.”

Jag förstår ”Hasses” beslut men framför allt unnar jag honom det perfekta avslutet som han nu fick.

För tänk, tänk vad nära det var att hans indianare där i femte perioden hade skickat ner KIK i ettan.

Tänk vilket grymt slut, vilket jäkla mörker det hade varit.

För klubben så klart.

Men mest för #11.

Det hade varit så långt ifrån ett värdigt avslut man kan komma.

 

Nu fick han i stället vara med om ännu ett superdrama. Och ännu ett lyckligt slut.

Den 14 april 2019 var han lycklig som ett barn på julafton.

Den 23 mars 2021 var det andra känslor som dominerade och som till sist svallade över.

Men alla som var där förstod varför. Att skiljas är ju som att dö en smula.

Det kändes faktiskt som en ynnest att få vara med där i omklädningsrummet när ”Hasse” höll sitt sista tal till laget i den berömda ringen.

Det var lokal idrottshistoria som skrevs där i det svettiga och öldränkta omklädningsrummet i Renew Arena.

Och när jag sen på ålderns höst letar bland mina gamla alster så kommer jag att kunna säga:

Jag var där.

Precis som Mikael Gath, Dennis Svensson, Calle Clang…

…Och så Hasse Hansson förstås.

Tack som fan för allt, #11.

 

/Marcus