Snaran dras åt alltmer - livlinorna börjar ta slut för KIK

Det var ju inte så här det skulle se ut. De här var ju säsongen då KIK skulle resa sig från bottenstriden och åtminstone klara en plats i ingenmansland, det vill säga plats 11-12.

Interna målet var topp 10 och att då få vara med och kvala till SHL.

Riktigt så ser det inte ut i dagsläget. Det är faktiskt ganska långt därifrån.

Och någon riktig ljusning ser jag inte komma, det är nästan så att batteriet i ficklampan börjar laddas ur i stället och att de där volframtrådarna snart ser ut att vara förbrukade.

Mellan coronavåg 1 och 2 såg det ut som att man hade lyft sig en smula. Man tog tre pinnar hemma mot Almtuna och man slog Björklöven hemma efter straffar. Spelet såg mer stabilt ut, det fanns en annan trygghet i det och en annan tro på det man gjorde och så hade man – icke att förglömma – en Calle Clang i storform längst bak. Efter den andra pandemivågen inledde man med att besegra Modo hemma med 5–4 och ta tre viktiga poäng.

Sen kom julmörkret: 1–2 mot Västerås, 4–6 mot Tingsryd, 3–4 mot Södertälje och så 3–6 hemma mot AIK igår.

I tre av matcherna var KIK i ledningen inför den tredje perioden och i två av dem hade man en tvåmålsledning i matchen som man tappade. 4–2 blev 4–6 mot Tingsryd och i går blev 2–0 till 3–6 mot AIK. Dessa fyra matcher har givit noll i poängkolumnen och det är förstås allt anat än okej med tanke på hur det har sett ut i matcherna.

Tidigare i höstas var jag inne på att KIK uppträdde bättre och mindre naivt i egen zon jämfört med debutsäsongen i Hockeyallsvenskan. De nya backarna gav nödvändig kvalitet till backbesättningen och man spelade ett rakare och mer distinkt spel i egen zon. Pucktappen och de enkla misstagen var bortstädade – till viss del kanske ska tilläggas.

Men nu vill jag påstå att man är tillbaka i samma skitiga hörn igen. Och därför blir man också utan poäng i de här matcherna där man leder med både ett och två mål.

Det är så ofantligt stor skillnad på Hockeyettan och Hockeyallsvenskan och det går inte att bjuda motståndarna på speciellt mycket innan det ringer i den egna kassen.

Så som KIK bjöd bort matchen mot Tingsryd och tappade 2–1 till 2–3 på 26 sekunder mot AIK – så får man bara inte agera på den här nivån. Inte om man vill att det ska trilla in poäng på kontot.

Mikael Gath och Fredrik Hansson säger att man pratar om det och trycker på det här inom laget, men med facit i hand verkar det i stället göra spelarna mer osäkra och nästan skärrade i stället. Spelet i egen zon håller allt annat än allsvensk klass just nu och det måste till en ändring innan tåget går i bottenstriden.

Livlinorna börjar nämligen ta slut. När KIK mötte Tingsryd och ledde med 4–2 så var man bara fem poäng bakom Tingsryd och hade dessutom tre matcher tillgodo på Taif. NU blev 4–6 i stället och hastigt och lustigt skiljde det elva poäng i stället för fem. I dagsläget är differensen 14 poäng och Taif har dessutom bara spelat två matcher mer än KIK.

AIK är/var en annan potentiell livlina. När KIK hade 2–0 i går var differensen nere på nio poäng och KIK hade två matcher mindre spelade. När matchen var slut skiljde det 15 poäng mellan lagen i stället och snart kan man även räkna bort AIK som potentiell livlina för KIK.

Modo är närmast KIK och Väsby ovanför men på något sätt så ser jag inte Ö-vikarna som ett potentiell play-out-lag. Att KIK ska hamna före Modo i tabellen när serien är slut ser jag som i det närmaste omöjligt. I dagsläget skiljer det också elva poäng mellan lagen där KIK har tre matcher tillgodo.

Nä, KIK:s lilla hopp om att undvika någon av de två sista platserna är att någon av Vita Hästen eller Almtuna svimmar och att KIK rycker upp sig. I dagsläget har KIK 18 poäng (!) upp till båda två men de har å andra sidan spelat fyra respektive fem matcher mer än KIK. Hästen såg seg ut efter att poängkungen Marcus Sörensen stack till NHL men har ryckt upp sig igen efter det och de plockar sina poäng här och där. Det samma kan man säga om Almtuna, de är inte speciellt imponerande men poängen trillar ändå in då och då och man håller sig på behörigt avstånd från botten.

En annan grön farhåga är ju vad som händer innan fönstret stänger den 15/2. För mig känns det inte orimligt om Väsby och Anders Gozzi hostar upp stålarna och plockar in några riktigt vassa killar för att rädda sin allsvenska status. Antingen för att spurta sig till en plats ovanför strecket eller för att rusta sig starka inför play-out. Nu har jag inte stenkoll på ekonomin i Väsby men jag vet att jag under försäsongen läste att klubben har en stark ekonomi och att det också var därför som man kunde tacka ja till Karlskronas allsvenska plats.

Har KIK de musklerna? Jag tvivlar på det. Vi har ju hört om de blödande rapporterna under hösten och att KIK ska kunna värva sig till sin allsvenska status 21/22 har jag svårt att se i dagsläget. Men att det behövs nytt blod, det är helt uppenbart.

Det har varit mycket snack om defensiven och spelet i den egna zonen men sanningen är också att KIK inte har lyckats med sina offensiva nyförvärv till den här säsongen. Det kan ingen människa påstå, hur grön hen än här. Det satsades ungt på spelare som Lucas Edmonds från Växjö, på Adam Falk från Djurgården och på tvillingarna Wahlgren från Modo.

Så här långt har ingen av dem gjort något avtryck. Mot AIK var till exempel både Edmonds och Falk helt utanför truppen och tvillingarna Wahlgren fick knappt någon istid överhuvudtaget i inledningen av säsongen. Och där är heller ingen annan av de andra som har lyft sig. Dennis Svensson och Kalle Miketinac skulle båda höja sig den här säsongen och man står så här långt på elva poäng på 22 matcher. Det är en halv poäng i snitt och det är i sig inte dåligt, men det är heller inte det lyftet som det pratades om och det är ingen leverans som får en att höja på ögonbrynen direkt.

Inte heller kaptenen Fredrik ”Hasse” Hansson har fått det att lyfta under sin så kallade ”revanschsäsong”. ”Hasse” var själv missnöjd med sin förra säsong men då gjorde han ändå 30 poäng på 51 matcher vilket gav ett poängsnitt på 0,59 poäng per match. En godkänd nivå ändå.

Den här säsongen? Ja, då ligger KIK-kaptenen på 4 poäng (2+2) på 22 matcher. Ett snitt på 0,18 poäng per match.

Jag vet inte vad man ska kalla det, men något lyft är det ju inte…

Mot AIK gjorde Johan Lundgren, en annan ”gammal” pålitlig poängmakare, sitt tredje mål den här säsongen och man riktigt såg på honom hur mycket det betydde.

Han hade nämligen inte gjort mål på 19 matcher innan den kassen. Det säger också en del.

Huvudtränaren Mikael Gath då, har han ingen del i det här?

Jo, så klart. Om man vill göra det lätt för sig så kan man säga att han har ju det han har, och på pappret s-k-a KIK vara ett bottenlag. Det är inte svårare än så.

Dock så var det ju Gath och den avhoppande Christian Falk som snickrade ihop årets trupp och att man inte har träffat rätt med de offensiva nyförvärven får ju dessa herrar ta på sig. Ibland kan jag också önska mer av Gaths coachning. Att bryta mönstret lite mer, att våga gambla lite mer. Att väcka laget lite bättre än vad han har gjort hittills. Det är inte så lätt att trycka på rätt knapp alltid, men i vissa matcher tycker jag att man åtminstone borde ha tryckt på någon knapp.

Men att kicka Mikael Gath i dagsläget är inget jag hade förespråkat. Det är många som gapar om det i våra liverapporteringar. Men där är inte jag alls.

Kanske är det bara så enkelt att Kristianstads IK 20/21 inte har ett tillräckligt bra lag för att hålla på allsvensk nivå…?

I dagsläget ser jag bara en person som har potential att kliva fram och vara tungan på vågen och i princip ensam rädda det allsvenska kontraktet.

Just det: Calle Clang, 18 år gammal…

/Mackan